Har funderat ett tag kring detta inlägg, det har legat i utkast ett tag men jag känner att jag kan likaväl publicera det, bloggen är ju ändå en chans att dela med mig av mina känslor, kan dock tänka mig att det kommer skapa lite funderingar, men det är enbart något jag behöver få ur mig och ingenting som jag känner för att diskutera vidare om, den som det riktar sig åt är jag säker på käner det och med det sagt sätter jag punkt.

Någonting har etsat sig fast i mitt huvud, jag förstår inte varför denna irrande, pirrande och smått irriterande känsla inte vill släpa. Det fanns en person, eller finns, det hela gnager mig och har gjort en längre tid. Denna person är en fantastisk människa ingen tvekan om den saken. Men på sistone har jag börjat känna mig mer ledsen än glad när vi ses, inombords alltså. Jag tror det beror på många saker, denna personen var en del av mit liv, inte bara vilken del som helst utan en bit av mitt sanna jag. Aldrig förr har jag delat med mig av mig själv till en annan människa på detta viset och jag kommer förmodligen aldrig göra det igen, även om jag vill. Men det är bara sådan jag är. Denna person betyder allt för mig och det kommer hon alltid att göra, en fantastisk vän och en extraoridnär människa. Jag ser verkligen upp till henne och allt hon åstadkommer. Hon har skänkt mig så mycket i mitt liv, förmågan att lita på mig själv och välja mina egna vägar. Hon har stöttat mig och hjälpt mig igenom saker som inte ens ord kan beskriva. Hon har varit min klippa i stormen. Vi har delat mycket, saker som bara vi själva kan förstå, vi har delat livet. Hon vet allt om mig, mina djupaste hemligheter och jag litar helt fullt på henne. Men precis som med allt annat förändras saker, dagar, månader, år går. Vi delas, väljer nya vägar och växer. Men någonstans kommer man alltid tillbaka, tillbaka till känslan av att ha någon där någon som bryr sig. Samtidigt som det gör mig glad att veta att vi har det bra, samtidigt sårar det mig att vi inte har det vi hade innan. Ett band som en gång var så starkt mellan oss, av det bandet finns nu endast en tunn tunn tråd kvar. I mitt hjärta kommer hon alltid vara nummer ett, men i nuet är vi bara bekanta. Vi delar inte längre våra liv, vi delar inte längre våra känslor. Men bandet finns där och några gånger ibland påminns vi om hur starkt detta band en gång var. Jag vet inte om hon ibland tänker som jag. jag tvivlar på det. Att jag skriver detta är för att jag vill att hon ska förstå på vilket enormt sätt hon rört vid min själ. Jag pratar inte riktigt om hur jag känner, det har jag aldrig gjort och det var nog det som gjorde vårt första steg ifrån varandra. Jag tänker ofta om, och visst ångrar jag en del val jag gjort men det som har hänt har ändå hänt, vi är inte felfria, inte någon av oss men vi klarar oss ändå. Vi är fortfarande vänner om än på ett annat sätt. Jag försöker verkligen det hoppas jag du ser, men på något sätt slutar jag ändå upp mer besviken och ledsen efter mina försök än innan. Det hela är komplicerat och det känns som det är dags att lämna detta ämne nu.

Vill bara avsluta med och säga att det naturligtvis finns många som betyder mycket för mig och ni alla har en speciell plats i mitt hjärta, detta är bara något som har berört mig extra på sistone och gjort upp en liten storm i mitt inre, men nu är det ute i luften och in samlar vi ny positiv energi. =) ♥